Namn: Ann Charlotte Berglind
Ålder: 35
Familj: make och två barn
Bor: i Hongkong
Gör: hänger mycket med familjen och på jobbet
Samlar på: erfarenheter
Längtar efter: prästost, löjrom och limpa[/caption]

”Vad modiga ni är”, ”hur vågar ni?” lät det från familj och vänner. Beslutet fattade vi enkelt, en fantastisk möjlighet att växa tillsammans och få ett smakprov på ett annat liv på en annan plats.

I november kom frågan om en ny spännande tjänst med lokalisering i Hongkong under 3 år.Bright lights, big city. X antal människor på en yta x del av Gotland. Ny kultur, nytt språk, ny skola, ny tjänst, nya vänner och ny vardag men med samma huvudrollsinnehavare; två vuxna och två barn under 6 år.

Firandet när allt gått i lås med kontraktspåskrifter, skolansökningar och boende förbyttes snabbt till en enda lång ”att göra-lista” i excel med allt ifrån att hyra ut huset till att säga på återseende till vänner och inkluderade allt däremellan.

Månader av framtidstänk med målet att vi alla 4 skulle komma på plats och kick-starta äventyret. Att leva i nuet och njuta av förberedelserna och själva resan mot målet hanns liksom aldrig med.
Plötsligt tre månader senare stod jag själv på Arlanda med en enkelbiljett till Hongkong. Det är en speciell känsla att landa i ett nytt land och rationellt förstå att det är ens nya hemland men samtidigt känna sig så främmande. Att först rensa och sen packa ihop ens fysiska ägodelar, stänga dörren till containern i vetskapen att den kommer att öppnas på en främmande plats i ens nya hemland. En känsla av att vara så liten och utelämnad till varandra och en Undran över vilka saker dom vi egentligen kommer att sakna?

Under de månader som varit har vi tillsammans förberett oss på avfärd/ankomst, ETT datum, som en ny sida i en ny bok. Men är det egentligen inte så att det är själva resan som är målet, de förberedelser man gör, ensam och tillsammans, de punkter man bockar av från listan och de saker och minnen man packar ner? Och att allt detta istället bör vävas samman?

Att bryta upp har fått mig och oss tillsammans att reflektera över vem jag är och vem jag vill vara, men också över hur lite saker jag behöver för att känna mig hemma. Att familjen är mitt hem och att jag tillsammans med dem inte behöver så mycket mer egentligen.

Ändå var det med nybyggaranda jag stod där Ensam i väntan på familjen och med ansvaret att slå fast bopålarna och börja bygga det bo som skall bli vårt under de närmaste tre åren. I ett myller av människor som hela tiden är på väg, där tunnelbanan är fylld till bredden trots att den har en avgång varannan minut, där det är rent men samtidigt luktar och smakar annorlunda.

Allt fokus på det nya, den nya lägenheten och de nya sakerna kom också nya tankar: Behöver det verkligen vara en ny, blank sida, utan klotter, eller kan den vara fylld av tidigare minnen och istället vävas samman?

”Min slutsats är att 1 plus 1 blir 3”

Att delarna tillsammans, det gamla och det nya är så mycket större än var och en för sig. Att det är dom gamla erfarenheterna, tillsammans med de nya bildar en helhet som är mycket större än delarna tillsammans. Att fira och leva varje dag och se den som en ny dag, utan att sträva efter det nya, men också att sammanlänka våra minnen och erfarenheter för att förstärka dom och göra dom starkare tillsammans.]]>